Det tragiska samhället

Jag undrar, hur kommer det sig att när man jobbar så är det så viktigt att hålla kontakten, att svara i telefonen och fråga om man ska gå med i gemenskapen på sociala upptåg......, för att sedan då ledigheten slår in och samhället tycks ha det gott också då en ordinarie arbetsvecka består av fem dagar (jah, för vissa fyra och en halv) så är det tyst likt dödens vind dragit förbi och tagit alla själar med sig.
Jag finner det skrattretande att omgivningen sätter krav som de inte själva kan uppfylla.
Samhället som inte tycks kunna bända loss mobiltelefonen ifrån deras handflator. Vad är det som är så himla viktigt?
Måste du svara på mail när du är ledig? Måste du kolla på sociala medier var femte minut? Måste du sitta och spela spel när man kan föra en livslevande konversation, eller vet du vad, spela ett riktigt spel?!
Hur kan det vara så svårt att samtala med andra människor 2013? Det är väl tragiskt att spädbarn blivit barn och inte vet hur de vänder sida i en bok eller tidning, utan för fingret från ena sidan till den andre och inte begriper varför det inte händer något?
Det är tragiskt att sitta på ens lunchrast och kollegor skickar sms till varandra istället för att lyfta huvudet och öppna munnen. För det är väl gratis att använda munnen eller? Det är tragiskt att barnen ska sitta vid matbordet och äta sin mat, medan föräldrarna sitter försjunkna i elektronik.
Det är tragiskt att man nu ska ha video intervju för ett arbete istället för att mötas livs levande, med känslor, dofter och en äkta vara.
Jag undrar hur en person som ständigt har sin mobiltelefon i handen finner det svårt att ringa ut ifrån den och till den person de tycks sakna dessa inkommande samtalen ifrån.
Jag undrar hur det ger mer lycka med ett sms än ett fysiskt samtal, ett fysiskt brev eller en fysisk kram?

Jag saknar att ha någons fulla uppmärksamhet. Jag saknar att kunna sitta en hel kväll med mina vänner utan att deras mobiler ska avbryta och ta över. Jag saknar att kunna sitta och dela historier med kollegor, dela livserfarenheter och avundas den andres goda matlagning medan man själv äter en torr macka.
Jag saknar att kunna ta en promenad eller egentligen bara vara med den man älskar utan att mobiltelefonen ska vara med på ett hörn.
Jag saknar den uppmärksamheten och den respekten man en gång hade för varandra.
Jag saknar det riktiga livet och finner det totalt ointressant att spendera min tid med någon som finner sin mobil viktigare än en riktig människa som de har framför sig.

Så snälla. Lägg ner era mobiltelefoner och se vad den riktiga världen har att erbjuda.
Jag lovar, det är helt gratis och är fan så mycket bättre!