Gnällspikarna. De bittra pessimistiska jävlarna som gnäller för gnällandets skull. Som inte kan förmå att sätta saker i perspektiv, tänka om och knipa den stora käft som aldrig tycks stängas.
Deras gnäll är det många som lyssnar på. Dag ut och dag in. Veckorna går och kanske förvandlas till månader och år.
Nu har omgivningen slutat att lyssna och hör nu enbart ord i bakgrunden av deras egna tankar på 'semestern', 'vad god maten är', 'vad hon har på sig?!', '-usch, vem fan va de som fes?!'.
Likväl som gnällspikarna finns, finns också de som aldrig yppar ett skit. De håller sina tankar för sig själva och låter irritationen, frustrationen och alla de andra vackert ångestladdande känslorna byggas på varandra för att sedan kräkas ut i ett nervsammanbrott/raseriutfall då bägarn runnit över.
Men den som ofta är tyst, är ofta den som har mest vikt i sina ord. De har legat och grott länge, bearbetats och (förhoppningsvis) blivit till en vettig mening som de längtar efter att få ur sig, -bara tidpunkten är rätt.
Jag är just en kokande liten mus. Jag har försökt att skaka av mig de flesta utav folks idiotiska ord och gester, vilket har funkat fram tills nu.
Aldrig någonsin har jag fått en sådan mening slängt i mitt ansikte. Själva orden och meningen i sig är kanske för många en skitsak att känna sig kränkt, förödmjukad över, men för mig var detta droppen.
Det sårade riktigt mycket.
Efter allting, i allting, och på grund utav mycket som ett fåtal människor i min omgivning vet om så är jag den sista att bli tilldelad en sådan mening.
Snälla du, du dumma högfärdiga pucko. Ta mig inte för givet och låt inte skenet bedra.
Även den minsta av varelser kan skapa ett helvete. Och det är precis det jag ska göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar