Konstigt nog så trodde jag att jag skulle känna annorlunda. Efter alla års klagande på detta land, alla gånger han har stuckit och lämnat oss, inte sagt något, efter alla gånger jag sett min mamma gråta och höra skriken från bråken medan jag dönar Michael Jacksons - Heal The World från min stereo i hopp om att de ska lyssna. Nu är det dags. Nästa vecka åker han.
Vi har väl alltid haft någon form av kontakt. Men tilliten har aldrig funnits där, alltid haft honom på en arms längd.
Sedan Oliver kom så har jag försökt ses oftare, för lillens skull, men som sagt - med mycket blandade känslor.
Man kommer nog alltid att vara den där lilla sårade flickan. Det som är mest frustrerande är att jag inte minns så mycket, och det jag minns, jah.... det jag minns.. . Ingen vill besvara mina frågor, fylla i luckorna, så det känns bara att jag inte kan finna frid, släppa det och gå vidare.
På något konstigt vis känner jag mig som den där lilla flickan igen. Skillnaden var att han kramade mig och sa att han älskade mig. Han sa mer eller mindre 'Hej då'. Något jag aldrig kan minnas att han sagt.
Kan inte hjälpa att tänka 'kommer han någonsin tillbaka'? , 'kommer han ens höra av sig'?, 'ditt barnbarn då'?.
Kanske är det bättre att bara låta det vara...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar