När bestämdes det att allt skall vara så himla perfekt? Vad får en att tro att ett perfekt liv till det yttre skulle göra en lycklig? Varför känns det som att det är en tävling vi gått med i utan att veta om det?
Det behöver inte alls vara så för många, det vet väl jag också, men saken är ändå den att att ingen vill veta hur dåligt man har det, hur jobbigt något är, eller hur ledsen man kanske är just för stunden.
Varför vill ingen veta av verkligheten, det som är tråkigt och gör ont? Är inte det minst lika viktigt som allt som är positivt? Vi tittar ju på nyheterna och läser tidningen, eller jah, ursäkta, Aftonblandets app.
Precis som du möter någon bekant på stan, "Hur mår du"? är mer en artighetsfråga, inte fan bryr ni er om hur dem egentligen mår. Jag själv är sådan som bara svarar "Bra", så visst, jag bidrar, men provat att säga hur det egentligen ligger till är också testat, vilket var mer ett nöje och en bekräftelse på min teori (om man nu ska kalla det för det).
Kan vi inte sluta vara så förbannat rädda för andra människor?!
Alla har vi vår egna skit. Sluta hymla och hyshpysha om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar