Bara en kort stund efter jag hade satt mig på bänken vid busshållplatsen ser jag en man som närmar sig. Han rotar i fickorna på sin svarta läderjacka, antagligen efter en tändare när jag lägger märke till den korta cigg stumpen han har i mungipan.
Våra blickar möts och jag frågar om det är tändare han letar efter och räcker fram min. Han tar tändaren och sätter sig ner bredvid mig. Hans första mening löd; '-Jag är i sorg.'
Jag såg hur ögonen fylldes med tårar på vad som kändes som bråkdelen av en sekund. Hans lillebror, den yngsta i hans familj hade precis gått bort. Han hade varit buss chaufför i tjugo år och bara fallit ihop.
Det var egentligen inte mycket jag sa, att om han vill prata så lyssnar jag, eller om han bara vill sitta på bänken tyst bredvid mig så går det bra det med, iallafall tills min buss kommer.
Han pratade om sin bror, att de var från Indien, bönder som sådde vete, att han hade jobbat en del i London, men visste inte vad han skulle göra nu. Han frågade mig vad meningen med allting var, hans brors bortgång, livet, jah allt. Vilket jag inte kunde svara på givetvis då jag har samma frågor...
Det var bara så enkelt att låta den här mannen sitta bredvid mig och prata. Att lyssna på det som tynger honom. Det krävs inte mycket att vara en god medmänniska.
Jag som alltid varit så aggressiv och hållit mig på min kant, har insett att det krävs så mycket energi jämfört med vad det gör att vara lugn och sansad.
Min buss kom, och han tackade så mycket.
Sen satt jag och tänkte på honom på färden hem. Jag hoppas att när sorgen lägger sig att han hyllar sin bror och tar tag i sitt liv. Lära sig av de misstag han gjort och försöka vara en lika god man som sin bror hade varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar